Hur ser vi egentligen på jämställdhet och jämlikhet och utifrån vilket perspektiv?

Jämställdhet och jämlikhet, när vi pratar om två så laddade ord så har vi hela tiden utifrån tradition perspektivet utifrån kvinnan. Och hennes ställning och möjligheter på arbetsmarknaden, har hon den lön hon förtjänar eller den arbetstid hon önskar? Har hon samma möjligheter att studera göra karriär som mannen , får hon det stöd hon behöver av banker och samhället i övrigt?

För klart är ju redan, i samhällets ögon att hon är den som är bäst lämplig att fostra och ta hand om sitt/sina barn med eller utan man. Är det här roten till kvinnors minskade möjligheter att göra karriär, kanske ska de släppa greppet och dela med sig av ansvaret till den andre föräldern, barnens pappor och ge sig själva och barnen en möjlighet, ja chans att utvecklas.

Många kvinnor arbetar deltid under barnens uppväxt är hemma och blir beroende av mannens inkomst, eller om hon är ensamstående kanske lever helt på stöd av bidrag: socialbidrag, bidragsförskott, bostadsbidrag och flerbarnstillägg andra ekonomiska insatser allt detta med samhällets vetskap, tyvärr leder det varken till karriär, eller en dräglig pension i framtiden och följden blir fortsatt bidragsberoende. Trots den (o)vetskapen är det många unga mammor som är nöjda med den tillvaron och klarar sig med samhällets insatser, många har blivit mammor tidigt och fått avbryta studier, barnen drabbas eftersom de inte har rätt till dagis/förskola när Mamman är arbetslös.
Mammorna har kompisar i samma situation och det blir en normaliseringsprocess och en vardag att leva så och de ser inte att Barnen aldrig får chansen att lära sig av - och träffa andra barn än de som finns i mammans umgänge eller syskon.Barnen blir isolerade i denna subkultur. De behöver inte arbeta för att försörja sig och barnen, det stöd de behöver får de från samhället.
Men i jämlikhetens namn var kommer pappa perspektivet in, de finns ju trots allt och i de flesta fall någonstans i bakgrunden. Papporna utkämpar ofta en egen kamp i många fall kampen för delad vårdnad eller åtminstone umgängesrätt.

Vilket stöd ger samhället dessa pappor, myndigheter som tingsrätt och familjerätt liksom socialtjänst har för det mesta mammornas perspektiv, trots de säger att det är barnens perspektiv. Det är inte korrekt , pappor diskrimineras och som regel ger de upp för det kräver stark ekonomi och ett starkt psyke för att kämpa för sina och barnens rättigheter och emot fördomar av tradition om att mammorna är bäst lämpade. Trots att många barn skulle må betydligt bättre om de fick tillbringa mer tid med papporna, i regel får de då struktur i livet och kommer i åtnjutande av dagis - förskola - och nya kamrater. De får lära sig det elementära grunderna respekt och att ta hänsyn tillsammans med andra vuxna och barn eftersom personalen har en pedagogisk utbildning och vet vad som är bäst för barnen.

Nu kommer många med ordnade förhållanden att protestera , det här är kanske inte Er verklighet men många barns och det måste vi våga lyfta.

Med det inte sagt att dessa förhållande är absolut för alla ensamstående mammor. Men säkert känner många pappor men närstående till ovanstående situationer av förhållanden.

När ska myndighetsutövare på riktigt börja se till barnens bästa och perspektivet jämställdhet - jämlikhet utifrån det avsedda perspektivet mamma - pappa - och barnens rättigheter till båda föräldrarna med tillhörande kusiner och släkt